Att vara en helt vanlig "muggle", en spretig tant & helt passé!
Vissa dagar önskar man att man kunde trolla. Igår var en sådan dag. Vi hade en liten kille som inte kunde sova då tänderna sakta tyckte sig upp genom gommen och orden ”Ajaj” ekade mellan väggarna. Alvedon hjälpte lite, men ändå var allt hopplöst. Bara att leka fick honom på andra tankar och vi lekte och lekte tills ögonen höll på att falla ihop på oss båda. Tänk om man bara hade ett fungerade trollspö som kunde lösa allt på ett kick, då skulle världen vara så mycket enklare. Typiskt att man bara är en vanlig ”muggle”, lite "wizardkrafter" skulle inte vara helt fel. Jag gillar Harry Potter, karaktären och grunden till böckerna är helt fantastisk. Vilken idé! Främst gillar jag de olika miljöerna och John Williams musik, därför ser jag hellre filmerna än läser böckerna. Men när det blir slagsmål med troll som snorar, då tappar jag greppet. Att sedan John Williams har hämtat lite väl mycket inspiration från då han skrev soundtracket till Star Wars är synd, men tonen är fångande och man dras med i ett förvinnande djup och kopplar bort allt runtomkring. Lite som att bli förtrollad på riktigt. John Williams är för övrigt en av mina stora idoler och den främsta trollkarlen jag känner till. Han har ju dessutom ett trollspö i hand då han dirigerar. Det finns alltså ”wizards” omkring oss, bara så att ni vet!
En färgsprakande och härlig kollega till mig har två kolonilotter som snart blommar och doftar ända från Stockholm till Oskarshamn. Hur då, kanske man kan undra? Jo, för inspirationen sprider sig som en löpeld och i helgen planterade jag växter så det knakade. Två rosenbuskar (Astrid Lindgren) kom i jorden och en hel uppsjö av ljust gula penséer gör nu allt för att dölja den fula trappan på framsidan. Rosorna kräver lite mer handpåläggning och framförallt sol för att visa sin trollska förvandling så nu är det bara att hålla tummarna och be till högre makter. Köksfönstret fick en ljust rosa klassisk Mårbackapelargon som blickfångare och jag erkänner att jag kanske kan placeras in i tantfacket i vissa lägen, men pelargoner är ändå de bästa. De vita orkidéerna försöker jag hålla vid liv men är i stort behov av en hjärtstartare om några nya stänglar och knoppar ska bryta igenom. Egentligen gillar jag dem inte heller.. de ser ju ut som några otäcka fisförnäma damer där de står och sträcker på sig. Finsmakare som de är. Det duger visst inte med vad som helst för att få dem att bli vackra och en liten bonnjänta som jag ska nog inte ens försöka! Pelargoner är ojämna, levande, spretiga och härliga mest hela tiden vilket passar mig ypperligt.